Beschreibung:

ISAAC GRÜNEWALD 1889-1946 Självporträtt ur Långholmensviten Signerad och daterad Grünewald Långholmen maj -26. Olja på duk, 65 x 54 cm. Stockholms Auktionsverk ber att få tacka journalisten, tillika Isaac Grünewalds yngsta barnbarn, Bernhard Grünewald, för texten till denna målning UTSTÄLLD Det sjungande trädet, Liljevalchs Konsthall, Stockholm 1989, katalognr 134 Enligt konstnärsmyten målade Grünewald mängder med självporträtt. Sanningen är att de flesta kom till under loppet av ett par veckor i maj 1926 när han satt på Långholmens fängelse, dömd för våld mot tjänsteman efter ett slagsmål med en konduktör tre år tidigare. Brottet begicks på Bohus station utanför Kungälv norr om Göteborg. Tidningarna kallade det "Grünewalds bärsärkaraseri". Själv stod konstnären fast vid att han endast hade uppfört sig som en gentleman när han med ett knytnävslag gav konduktören en blåtira. Brottsoffret hade nämligen för sin del just slagit Grünewalds fru Sigrid, så att även hon fick en blåtira, och sedan handgripligen kastat ut henne från tåget så att hon landade på sitt ena knä. Ett långt genmäle för att korrigera medierapporteringen, signerat Sigrid Grünewald, redogjorde för händelseförloppet i Dagens Nyheter den 14 juni 1923. Konduktören Carl Fredrik Sjökvist däremot gick ut med sin version i antisemitrörelsens tidning Vidi. Att Sigrid Hjertén och Sjökvist blivit osams berodde på att han inte lät hennes make åka med. Han påstod att Grünewald var full. Men konstnärsparet ingick i ett större sällskap. Vittnesmålen under den efterföljande rättegången talade till Grünewalds fördel och han friades på åtalspunkten fylleri. Domstolen valde däremot att inte beakta att Grünewald sedan länge var ett av de svenska antisemiternas främsta hatobjekt och att Sjökvist haft judefientliga skäl för sitt agerande. Journalisten Erik Lindorm - sedermera en känd antinazist - följde rättegången och kallade Grünewald för en "kallhamrad och förslagen utlänning" för sin halsstarriga vägran att erkänna att han varit full. Här försatte Grünewald sina sista chanser att bli betraktad som svensk, hävdade Lindorm - för vad kan väl vara svenskare än att slåss i fyllan? Mediejargongen om det grünewaldska fylleriet dog först sedan 150 vänner och bekanta gick ut med ett gemensamt sympatiuttalande för Grünewald och intygade att de personligen umgicks med honom och att de aldrig hade sett honom full. Uppropet är undertecknat av många oväntade namn, såsom de äldre konstnärerna Carl Milles Aron Gerle Olle Hjortzberg Nils Kreuger och Carl Wilhelmson samt författarna Anna Branting, Agnes von Krusenstjerna och Albert Engström Bland de ledande modernistkollegerna återfinns däremot endast Nils Dardel och Birger Simonsson Domen mot Grünewald fastställdes till slut i Högsta Domstolen. Han gick i fängelse omedelbart efter att ha målat klart det som numera heter Grünewaldsalen i Stockholms Konserthus, efter sex månaders intensivt arbete. Under två veckor satt han overksam i cellen och hade svårt att sova på nätterna, trots att det kom mängder med blommor och uppmuntrande brev. Sedan började han måla igen, framför allt en stor mängd självporträtt, ett 40-tal som vi känner till. De flesta är tuschteckningar. Inget av dem är det andra likt. Det här är det ena av de två som han målade i olja. Det andra ingår numera i Bonniers porträttsamling på Nedre Manila.